Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

måndag 3 oktober 2016

Jag vill tacka...

INGEN har kunnat undgå att höra om min träning,
uppladdning och alla våndor inför Berlin Marathon.


Jag har delat mina funderingar med allt
och ALLA, på alla (o)sociala medier.
Alla har tvingats ta del av detta projekt,
oavsett om de varit intresserade eller ej.


Nu börjar det bli tjatigt (till och med för mig).
Så det är hög tid att avsluta projekt
"Berlin Marathon 2016" med att tacka för mig.
(detta betyder ju inte att jag inte kommer att
fortsätta SKRYTA om min bragd i Berlin)


Så här är mitt tack:


Jag vill tacka livet, ALLA
utan inbördes ordning, som orkat
(eller inte orkat)
med mig under den här perioden!


Familj, vänner, kollegor, flyktigt bekanta, grannar,
GRANNEN (utan henne hade detta ALDRIG hänt),
kassapersonalen på apoteket, min sjukgymnast...


De som sa "Det ska inte vara lätt" andra som sa
"Har du verkligen fattat hur j-la långt det är?"


Alla som gett råd, stöttat, eller bara (låtsats?) lyssnat.

Ledarna för 24 Fit Club som i ur och skur kört och
peppat oss att ge (oss själva) det där lilla extra och
att inte ge upp, utan att köra "Hela vägen nu!"
(I wont give up, I wont give in, till I reach the end...)
Tack till alla andra som springer och har inspirerat,
via bloggar och sidor man googlat i desperation...


Tack till Springtime Travel, Publiken, dragspelsmusiken
Stort tack till Magda som också genomförde en bragd och gjorde
helgen i Berlin så mycket roligare, tillsammans med vårat excellenta
support team. Ett extra tack för guidning i kollektivtrafiken,
till Marathon mässan och inte minst till "blus-butiken"...



Tack till alla som trott på detta!
...och tack alla som tyckt att detta var en
helt galen idé, men inte sagt något...




Jag vill till och med tacka min vad, som brast i god tid, så att
jag hann lära mig en läxa, men ändå ladda om och ta nya tag.
Så till sist måste jag tacka min kropp som höll ihop det
hela vägen, utan att protestera, utan bara led i tysthet...


Så här i efterhand kan jag verkligen uppskatta
HELA resan, inte bara bara sista 42 kilometrarna!
Det är ju varken långt eller svårt att springa ett marathon!
Det är ju förberedelserna inför starten, som är den tuffa resan.


Det kostar endel pengar,
blod svett och tårar, men det är det SÅÅÅ värt!


Vilken TUR att jag klarade det!
(hade inte haft den mentala styrkan att misslyckas)
Men:
"Ju mer man tränar, desto mer tur har man" som Stenmark sa!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar