Body Balance

Måndagar är ju måndagar...
Man är inte alltid riktigt redo
för att börja en ny vecka...


Tur att det finns ljuspunkter.
I mitt fall är ljuset i måndagstunneln att få
åka till gymmet för ett pass Body Balance.


Inför alla andra sorters träningpass
känns det ofta mer eller mindre motigt.
(till dess man är igång, eller till dess det är över)


Men detta pass känns bara som en belöning.
Från uppvärmningslåten, till dess
man somnar under avslappningen...


Före passet är man trött, gäspar
konstant, irriterar sig på småsaker.
Axlarna sitter uppe vid öronen.
Huvudet känns som en medicinboll.
Tankarna flyter trögt. Man pendlar mellan
frustration och depression. Känner sig stressad
spänd och allmänt krokig. Höger vad stramar.

För att utnyttja tiden (och få valuta för pengarna)
passar jag på att värma upp en stund på en X-trainer.
Ont ska med ont fördrivas. Men innan det kan bli bättre,
måste det bli värre. Fötterna domnar. Vaden krampar.
På TV skärmen visas repriser av Äntligen hemma.
Man går och går, men kommer ingen vart.
Tiden den stannar, men till slut är det äntligen dags!


Man får gå till Sudio 2.
Möter sin egen spegelbild på väggen. Hupp!
Ingen outfit i världen kan rätta till problemet...


Men vi rullar ut våra mattor,
belysningen dämpas. Tack för det!



Musiken och passet startar.
Vi håller oss på mattan.
Men det finns inte en kroppsdel som slipper undan.
Allt ska böjas, sträckas, töjas, vridas...


Efter passet är musklerna avslappnade.
Huvudet är lättare, ryggen rakare.


Bekymmersrynkorna på insidan har slätas ut.


Synd att det inte är måndag varje dag!