Äntligen - min blogg är född!!!
Nu ska jag bara komma på vad jag ska skriva om!!?
Men om jag kan prata utan att ha något att säga, så ska jag nog kunna fylla en blogg utan att ha något att skriva...
Så fram med skämskudden, eller tryck på krysset i övre högra hörnet...

söndag 13 augusti 2017

Mina minnen från Prinsens Minne...

...en löpartävling i Halmstad, för hela familjen,
längs den vackra Prins Bertilsleden.
Här kommer ett avskräckande
långt inlägg (med ett lyckligt slut!)

Så: Fortsätt springa!!!

Så härligt, enkelt att springa lopp!
Det enda man behöver tänka på,
på tävlingsdagen (när man väl valt outfit,
ätit frukost, packat matsäck, tagit ett "bäst före"
foto och kommit till startområdet...) är att nummerlapp
och chip sitter på plats, bevaka sin plats i kön till
baja-majan och att slå igång löparklockan i
tid så att den får kontakt med GPS'en...

Glömda är alla vardagsbekymmer och
I-lands problem. Bara re-la-la-laxa
- på ett alternativt sätt!

I startfållan, när man har 21 km framför
sig ifrågasätter man dock sitt eget förstånd.
När regnet VRÄKER ner efter 2 km så undrar
man VARFÖR man steg upp tidigt på morgonen
för att duscha och föna håret och om brun
utan sol-krämen verkligen ÄR vattenfast...

Under hela första halvan av loppet tänkte jag på
lårskav och att min löparkjol må vara snygg
(delade meningar om det i familjen)
men ganska opraktisk...

Den smala stigen förvandlades till en 3-filig
väg, bestående av 2 smala lersträngar
med en flod av vatten i mitten...

När jag kom ut till havet, så hade himmel,
hav och land exakt samma grå nyans.

Sen slutade jag tänka så mycket (negativa tankar)
hela tiden och började fokusera på att ta mig "snabbt" till
"andra halvan" av loppet, man VET ju (av löparerfarenhet)
att andra halvan går (nästan av sig själv) mycket "lättare"!

Kanske inte rent fysiskt, snabbare, men tiden går fortare.
(allting är relativt...)

Jag sneglade på klockan och ökade farten så
mycket jag vågade med mina begränsade resurser
och fantomsmärtor i baksida vänster lår.

Tävlingshornen växte ut...

Jag höll uppe farten genom att ta rygg på personer
framför mig - och sakta ta mig förbi dem. "Superman",
"Kvinnan i de rosa shortsen", "Hon i mönstrat linne" en och annan
"Lonesome runner" blev potentiella nya offer som skulle "slaktas".

Mittfältet förvandlades till ett slagfält i jakten på tid och placeringar...
"Honom ska jag ha!" tänkte jag om alla som låg steget före mig.

Äntligen passerade jag "hälften",
- 11 km - och kom ut till havet och
stigen tillbaka igen. Regnet hade upphört!

Nu var hav och himmel 50 nyanser av grått och jag
njöt av vyerna. Ända tills jag fick syn på en man som
ställt sig att pinka... Utan att knappt kliva av stigen,
hade han hängt ut den... Dessutom luktade han illa,
jag var bara tvungen att springa förbi honom också för att
få tillbaka den "friska" doften av hav och tång i näsan i stället...

Sen kom jag ut på ett parti där det var glest i ledet
och jag var "ensam" på stigen. Tempot sjönk och
kilometerskyltarna kom allt mer sällan igen...

Men vid nästa vätskestation tog jag en mun energidryck
(kan det göra någon skillnad med så lite?)
vred ur regnvattnet ur löparkjolen i farten,
bet ihop och sprang i kapp nästa klunga, upprepande
mitt mantra: "fortsätt springa, fortsätt springa".

Till slut kom den hett efterlängtade 20 km skylten
och man började ana ljudet från målområdet.
Inte snubbla på en rot eller halka i leran så här nära slutet!

Dags att dra på sig ett krampaktigt leende och göra sig redo för
SPURTEN. Tittade ner på tidtagnings chipet och hoppades att det
inte var felvridet så att TIDEN inte skulle registreras ordentligt.
(fasa!!!)

Äntligen: I MÅL!!!

Klockan visade på en tid under 2 timmar!
Halleluja! Lycka!
(även om min bästa tid inte är nu)

Jag fick min Medalj!
I stridens hetta hade jag glömt bort att man får en!!?

Kardemummabullen smakade himmelskt,
men inte helt lätt att svälja i en torr mun.
Jag kunde inte gå och tugga samtidigt,
hade koncentrerat mig så länge på att bara sätta
ena foten framför den andra, så att alla andra
kroppsfunktioner var utom all kontroll...

Det blev inte bättre av att man snabbt blev iskall i
sina genomblöta träningskläder och kroppen stelnade.

"Hem" till kvällens värdar för dusch och after run.
En efterlängtad kopp kaffe, saft och hembakade bullar.
Bubbel och knäcke med rödbetsröra.

Senare på kvällen var det dags för årets Höjdpunkt med stort H!
Surströmming!

Kanske ett otippat val av återhämtningsmat, men sååå gott!
Och en tradition som hör ihop med detta lopp.
Vi kunde skåla för våra prestationer,
någon som tagit personbästa, första placeringar
i respektive årsklass för våra ungdomar!
Min stabila insats...

Allt "ont" är glömt.
Ser redan fram emot nästa år!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar